Så vacker och så hemsk på en o samma gång...
Nästan för bra, den går absolut inte att lägga ifrån sig. Väldigt dumt när jag måste sova tidigt om kvällarna och inte kan sitta kvar o läsa på tåget utan faktiskt måste hoppa av när jag är framme i Älmhult.
Den är sådär otoligt sorglig och rörande att jag nästan sitter o gråter för mig själv ibland.
Glasborgen:
Jeannette Walls mamma och pappa, några av de många oförglömliga karaktärerna i denna ovanliga självbiografi , är excentriker. Rex är en karismatisk och djupt störd man, vars "lilla drinkproblem" hindrar honom från att någonsin behålla ett jobb, Rose är konstnär som tycker att det är viktigare att måla en tavla än att se till att det kommer mat på bordet. Ungar ska bara lämnas ifred, då blir de lyckliga och härdade till såväl kropp som själ.
I denna skakande men samtidigt så underhållande uppväxtskildring slås vi av den ömsinthet med vilken Jeannette Walls beskriver sin familj, och hur skickligt hon låter oss förstå hur de begåvade syskonen invaggas i övertygelsen om att deras turbulenta liv i djupaste fattigdom bara är ett enda strålande äventyr.
Läs den!
Natti natti!!
kanske en bok för nadine i julklapp??
Kram ses på fredag